Jag sa ju igår att jag hade lite av en svacka, och det hade jag väl och det har jag kanske fortfarande eller jag vet inte. I alla fall, igår när jag kom hem från jobbet kände jag att det var dags att yoga lite. Ofta är det så, när livet känns lite kass så hjälper det att yoga. Speciellt, har jag märkt, hjälper det mig att vända på mig själv. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, blodet i huvudet, annat perspektiv på saker eller vad. Jag gjorde lite solhälsningar osv, sen tänkte jag att det var längesedan jag övade på min pincha mayurasana, så jag testade. Jag börjar känna mig ganska stark i överkroppen nu, och jag känner mig säker på att sparka upp, men jag hittar fortfarande inte balansen direkt. Jag måste våga flytta mig från väggen, men det är lurigt. Jag övade och övade, ganska länge faktiskt. Blev supertrött i hela överkroppen, men kände mig mycket lugnare och gladare i själen när jag var klar.

wpid-img_20140924_180800.jpg

En vacker dag, snart, ska jag stå där helt utan hjälp av väggen.

När det hade blivit kväll och mörkt hade jag bestämt träff med Lisa, Lars och Fredrik (en ny bekantskap för mig). Vi träffades uppe i skogen för att springa stigintervaller. Jag var rätt nervös för jag visste inte vad stigintervaller var. Dessutom regnade det. Min  nervositet blev inte direkt bättre när Lisa sa saker som ”det är bra att tänka på när man ramlar”. Men när vi väl var igång vad det döroligt, jag kände mig skitfräck när jag sprang där i skogen och hade pannlampa. Sen började jag tänka på hur elakt det skulle vara om någon av oss stängde av pannlampan och lurpassade på de andra, och sen hoppade fram och skrämdes. Då blev jag nästan säker på att någon skulle skrämma mig, men det gjorde ingen och det var ju förbannat tur. Efter 20 minuter var vi klara, då gick vi till en backe och körde backryck. Det är ju asjobbigt? Men så fruktansvärt kul, jag ÄLSKAR verkligen backträning. Vi skulle köra 10 gånger, minst tre gånger baklänges, och när det var klart sprang jag en till och sen när den var klar sa jag ”om jag tar en till kanske jag kräks”, så då tog jag en vända till. Både Lars och Lisa sprang med i den och när vi var uppe på toppen frågade Lars (roat, inte direkt av oro) ”KRÄKS DU???!” men det gjorde jag inte. Känns jättebra att vara i ett swimrun-lag med honom? Som kommer skratta om jag kräks?

Sen joggade vi ner och sen stretchade vi (trots att jag sa att det där med stretch mest är struntprat).

wpid-20140924_205811.jpg

Tjusigt värre!

Annonser